Mina tre förlossningar; Den första.

Själv tycker jag att det är så himla kul att läsa om andras så jag tänkte försöka mej på att skriva ned hur jag upplevt mina egna tre förlossningar.

Min första dotter föddes när jag skulle fylla 20 år. Denna förlossning var väldigt intensiv och delvis skrämmande eftersom jag aldrig förstod hur fort den skulle vara över förren den var just det, över alltså. Jag vaknade på morgonen av en jättevärk och sen var det igång med full fräs från start.

Barnmorska jag ringde till sa till mig att det inte var någon idé att komma in eftersom förstföderskors förlossningar tar minst 9-10 timmar. Medan jag endast haft värkar i en timme!!

Hjälp!! Jag trodde på fullt allvar att jag aldrig i h-vete skulle klara av den smärtan i 8-9 timmar till. Värkarna kom med ca 3-4min mellanrum och de gjorde obeskrivligt ont.
Hon tyckte jag skulle bada eller duscha och försöka slappna av. Det bästa var att vänta hemma till värkarbetet etablerat sig och blablabla typ. Under samtalets gång fick jag lägga ifrån mig telefonen ett par gånger eftersom det var omöjligt för mig att prata då värkarna kom och fullkomligt manglade sönder mig. Jag fräste till henne mellan två värkar att jag inte hade något badkar, sen gick jag in i duschen och blötte håret för att sen kasta mig ur den lika fort. Jag låste mig helt och fick nästan panik.

Det var också prat om att vi skulle få åka till Akademiska sjukhuset eftersom Danderyd hade dåligt med plats. Då vi inte hittade till Ackis så åkte vi hem till mamma och Robban för att få hjälp med vägbeskrivning. Helt puckat kan man ju tycka så här i efterhand men men, man är ju inte helt logisk alla gånger.

Jag kommer så väl ihåg hur arg jag blev när stereon i bilen drog igång "Hon har blommor i sitt hår" med Anders Glenmark och jag vrålade till Magnus att han skulle stänga av skiten. Stackars Magnus ;)

Hem till mamsen och Robban som sagt. När vi kom dit så tog det inte lång stund innan Robban sa till Magnus att vi skulle åka in till Ds och strumta i Ackis. Efteråt har han berättat att han direkt såg på mig att det inte var så långt kvar. Jag önskar att han sagt det till mig då.

In i bilen igen, Robban lastade in en reservdunk med bensin eftersom vi hade taskigt med soppa i bilen oxå som en extra tvist på det hela. Vi ville ju inte bli stående med bensinstopp på vägen, skulle ju vara himla dumt.

Hela vägen in till Ds satt jag sen och vevade ned rutan för jag höll på att förgås av den jäkla bensinlukten (Volvo kombi) sen upp med rutan igen för det drog kallt. Mellan vevningarna slog jag med full kraft knytnäven i dörren (ett under att den höll) Krystvärkarna började ungefär vid Täby om jag minns rätt, jag visste ju förstås inte riktigt att det var krystvärkar men tryckte på gjorde jag ju och smärtan var inte längre lika intensiv.

När vi körde in på sjukhusområdet knäppte det till och jag sa till Magnus att nu var det nåt som gick sönder därnere. Det gjorde iallafall inte ont (tack och bock för det) och efteråt har jag förstått att det var slemproppen som släppte eller hinnorna som brast. Nu hade jag en liten paus med värkarna. Så skönt kommer jag ihåg.

Vi ringde på och jag fick gå lite bredbent in till förlossningen ;) En undersköterska tog emot oss och påbörjade inskrivningen tills jag fick nästa krystvärk, då bad hon mig att jag skulle lägga mig på britsen så hon kunde kolla lite. Sen blev det väldigt pådrag helt plötsligt och som jag upplevde det fullt med folk som drog och slet i mina kläder och kommenderade mig hit och dit. Jag vrålade nåt i stil med att -Ge mig något, vad som helst! säkert kombinerat med en hel del svordomar. Då tog barnmorskan mitt ansikte i sina händer och sa att det snart skulle vara färdigt, vid nästa värk skulle barnet vara här!! Först där och då fattade jag att det skulle vara över snart och min panik sjönk undan något. En krystning till så var jag mamma till en liten, liten underbar Paulina och all smärta var som bortblåst.

I efterhand så kan jag tycka att den barnmorska jag pratade med i telefon skulle varit lite mer lyhörd och inte så kategoriskt stått på sig angående förstföderskors förlossningar rent tidsmässigt. Hennes sätt att bestämt hävda att jag hade minst 8 timmar kvar av den smärtan jag upplevde bidrog starkt till den panik jag kände. Hade jag fått någon slags hint om att det skulle gå så fort som det gick tror jag det varit lite mindre hysteriskt.

Det var de mest intensiva tre timmarna och femton minuter jag upplevt i mitt liv och jag fick något underbart som belöning så det var ju helt klart värt det!

Nästa gång ska jag berätta om min andra förlossning för er som vill veta.....eller bara för min egen skull kanske ;)

Kram P.