måndag 19 juli 2010

Det var inte det lättaste.....

Det var svårare än jag trodde att skriva ned en berättelse om min tredje förlossning. Tror det beror på att det ligger så nära i tiden fortfarande. Har skrivit och raderat ett antal gånger nu. Vill inte publicera något som känns knas. Återkommer med detta när jag känner mig redo :)

Njuter av livet som småbarnsmamma. Thea är en sällskaplig liten varelse så det hinns inte med mycket annat än att sköta om henne. Har ändå lyckats med konststycket att duscha varje dag....jippie för det!!

En sak vi upptäckt är att fröken inte gillar att åka bil... eller snarare att sitta fast i bilbarnstolen. Så nästa vecka åker hon och jag tåg för att hälsa på morfar med familj. Då kan vi röra oss lite mer fritt. Pappa Ö är hemma, så det blir mycket längta ;)

Här är den allra första bilden på Thea, någon minut gammal bara....




Nu vaknar skruttan för lite mat tror jag, vi hörs!!

Kram mamma P

fredag 9 juli 2010

tisdag 6 juli 2010

Mina tre förlossningar; den andra.

Sexton månader efter min första, smått hysteriska förlossning var det då dags för den andra.

Jag kände mig väldigt lugn inför denna trots den intensiva första eftersom jag nu visste hur det skulle kännas och att det förmodligen skulle gå lika fort eller fortare.

Den här gången vaknade jag på morgonen och hade lite molvärk i magen. Blev lite osäker på om det var förlossningen som startat eller om det handlade om förvärkar. Skyndade mig i allafall att göra välling till storasyster och klä henne och mig. Pappa Magnus jobbade nära hemma och kom hem för att äta frukost och jag förvarnade om att vi nog kanske skulle behöva åka iväg.

Magnus syster hade fött sitt andra barn hemma fyra månader tidigare och hennes första förlossning tog 4½ timme mot våra 3 timmar och en kvart så vi hade skämtat en hel del om hur brådis det skulle bli för oss ;)

Molvärkarna blev lite värre och mer regelbundna rätt fort men jag hade inga problem att hantera dessa alls. Kände mig avslappnad mellan dem och trygg med att andningen hjälpte mig framåt och att jag snart skulle få träffa den lilla människan som var på väg. En otrolig skillnad från min första förlossning. Nu visste jag ju vad det handlade om och ingen barnmorska skulle kunna slå i mig att det skulle ta några jäkla 9-10 timmar ;) Ingen panik i sikte alls.

Magnus gick ut med Paulina till bilen och jag skulle vänta ut en värk och sen sätta på mig skorna för att komma efter. Då får jag först en riktigt jobbig värk, en sån där som får en att tänka att -Attan (eller annan valfri svordom), hur dum kan man vara som utsätter sig för detta en gång till?! Sen kom det en till lika jobbig ganska så snabbt efter. Jag stod på alla fyra i soffan med en kudde tryckt mot magen och andades ut den. Fortfarande ingen panik. Värken var över och jag reste mig för att ta mig ut till hallen. Då gick vattnet. Som jag sen upplevde det så "trillade" bebisen ned med huvudet. Nu förstod jag att vi inte skulle hinna speciellt långt :)

Ut i hallen gåendes som Zeb Macahan, slänger upp dörren och ropar till Magnus att han måste komma för nu är bebisen på väg ut. Eller snarare; jag vrålade hans namn och han fattade att han nog gjorde bäst i att komma fort som fan ;)

Jag stod sen på knä över soffbordet med en kudde mellan benen. Två krystvärkar senare damp Amanda ned i kudden och skrek tack och lov på en gång.

Stackars Magnus stod i telefon med barnmorskan och hann inte riktigt med.

Endast en gång under den 1½ timme som denna förlossning tog kände jag mig lite orolig och det var när Amandas huvud var nästan helt ute och jag väntade på att nästa krystvärk skulle komma. Då slog mej en tanke om att vad gör jag om det inte kommer fler värkar?? Men det gjorde det ju...såklart ;)

Denna förlossning var den lugnaste av mina tre. Jag kände mig så väldigt trygg hela tiden och efteråt så kändes det som om jag skulle kunna föda barn varje dag. En seger för mig som upplevt min första som så skitjobbig.

När man fött barn hemma oplanerat så skickar de alltid en ambulans. Narkosdoktor Göran och två ambulanskillar kom därför hem till oss och körde oss till Ds. Det kändes med väldigt tryggt....och det bästa av allt var att jag inte behövde sy någonting när vi väl kom fram. Det hade jag nojjat lite för under resan in. Efter min första förlossning så sydde de tre stygn medan jag var nedsövd då moderkakan inte lossnade av sig själv och man fick gå in och hjälpa till lite. Det händer tydligen ibland efter snabba förlossningar.

Det var berättelsen om min andra förlossning. Även denna gång fick jag en underbar liten dotter som fortfarande har lika bråttom med det mesta som när hon kom till världen.

Varför vänta till imorgon om du kan göra det redan idag är hennes melodi :)

Kram P.

Varmt idag

Skönt att man kan sova naken :)

söndag 4 juli 2010

Mina tre förlossningar; Den första.

Själv tycker jag att det är så himla kul att läsa om andras så jag tänkte försöka mej på att skriva ned hur jag upplevt mina egna tre förlossningar.

Min första dotter föddes när jag skulle fylla 20 år. Denna förlossning var väldigt intensiv och delvis skrämmande eftersom jag aldrig förstod hur fort den skulle vara över förren den var just det, över alltså. Jag vaknade på morgonen av en jättevärk och sen var det igång med full fräs från start.

Barnmorska jag ringde till sa till mig att det inte var någon idé att komma in eftersom förstföderskors förlossningar tar minst 9-10 timmar. Medan jag endast haft värkar i en timme!!

Hjälp!! Jag trodde på fullt allvar att jag aldrig i h-vete skulle klara av den smärtan i 8-9 timmar till. Värkarna kom med ca 3-4min mellanrum och de gjorde obeskrivligt ont.
Hon tyckte jag skulle bada eller duscha och försöka slappna av. Det bästa var att vänta hemma till värkarbetet etablerat sig och blablabla typ. Under samtalets gång fick jag lägga ifrån mig telefonen ett par gånger eftersom det var omöjligt för mig att prata då värkarna kom och fullkomligt manglade sönder mig. Jag fräste till henne mellan två värkar att jag inte hade något badkar, sen gick jag in i duschen och blötte håret för att sen kasta mig ur den lika fort. Jag låste mig helt och fick nästan panik.

Det var också prat om att vi skulle få åka till Akademiska sjukhuset eftersom Danderyd hade dåligt med plats. Då vi inte hittade till Ackis så åkte vi hem till mamma och Robban för att få hjälp med vägbeskrivning. Helt puckat kan man ju tycka så här i efterhand men men, man är ju inte helt logisk alla gånger.

Jag kommer så väl ihåg hur arg jag blev när stereon i bilen drog igång "Hon har blommor i sitt hår" med Anders Glenmark och jag vrålade till Magnus att han skulle stänga av skiten. Stackars Magnus ;)

Hem till mamsen och Robban som sagt. När vi kom dit så tog det inte lång stund innan Robban sa till Magnus att vi skulle åka in till Ds och strumta i Ackis. Efteråt har han berättat att han direkt såg på mig att det inte var så långt kvar. Jag önskar att han sagt det till mig då.

In i bilen igen, Robban lastade in en reservdunk med bensin eftersom vi hade taskigt med soppa i bilen oxå som en extra tvist på det hela. Vi ville ju inte bli stående med bensinstopp på vägen, skulle ju vara himla dumt.

Hela vägen in till Ds satt jag sen och vevade ned rutan för jag höll på att förgås av den jäkla bensinlukten (Volvo kombi) sen upp med rutan igen för det drog kallt. Mellan vevningarna slog jag med full kraft knytnäven i dörren (ett under att den höll) Krystvärkarna började ungefär vid Täby om jag minns rätt, jag visste ju förstås inte riktigt att det var krystvärkar men tryckte på gjorde jag ju och smärtan var inte längre lika intensiv.

När vi körde in på sjukhusområdet knäppte det till och jag sa till Magnus att nu var det nåt som gick sönder därnere. Det gjorde iallafall inte ont (tack och bock för det) och efteråt har jag förstått att det var slemproppen som släppte eller hinnorna som brast. Nu hade jag en liten paus med värkarna. Så skönt kommer jag ihåg.

Vi ringde på och jag fick gå lite bredbent in till förlossningen ;) En undersköterska tog emot oss och påbörjade inskrivningen tills jag fick nästa krystvärk, då bad hon mig att jag skulle lägga mig på britsen så hon kunde kolla lite. Sen blev det väldigt pådrag helt plötsligt och som jag upplevde det fullt med folk som drog och slet i mina kläder och kommenderade mig hit och dit. Jag vrålade nåt i stil med att -Ge mig något, vad som helst! säkert kombinerat med en hel del svordomar. Då tog barnmorskan mitt ansikte i sina händer och sa att det snart skulle vara färdigt, vid nästa värk skulle barnet vara här!! Först där och då fattade jag att det skulle vara över snart och min panik sjönk undan något. En krystning till så var jag mamma till en liten, liten underbar Paulina och all smärta var som bortblåst.

I efterhand så kan jag tycka att den barnmorska jag pratade med i telefon skulle varit lite mer lyhörd och inte så kategoriskt stått på sig angående förstföderskors förlossningar rent tidsmässigt. Hennes sätt att bestämt hävda att jag hade minst 8 timmar kvar av den smärtan jag upplevde bidrog starkt till den panik jag kände. Hade jag fått någon slags hint om att det skulle gå så fort som det gick tror jag det varit lite mindre hysteriskt.

Det var de mest intensiva tre timmarna och femton minuter jag upplevt i mitt liv och jag fick något underbart som belöning så det var ju helt klart värt det!

Nästa gång ska jag berätta om min andra förlossning för er som vill veta.....eller bara för min egen skull kanske ;)


Kram P.

torsdag 1 juli 2010

Storasysters blogg...

Där finns det lite bilder på vår älskade sladdis för de som vill se :)

http://paulinaotsjo.blogg.se