måndag 13 september 2010

Mina förlossningar; den tredje.

Så nu gör jag ett försök till att skriva ned hur jag upplevde min tredje och sista förlossning.

Mina båda tidigare förlossningar har startat före det magiska BF datumet och jag var helt övertygad om att det skulle bli så den här gången också. Men så blev det inte.

Tio dagar över tiden gick jag här och vankade, ja så gott jag nu kunde vanka :) Hela denna sista graviditet har det varit mycket krämpor. Kan nog bero på både ökad vikt och ökad ålder ;)
Jag svullnade upp nåt otroligt och vägde 107 kg dagen innan förlossningen. Till mina ynka 163 cm är det VÄLDIGT mycket. Fötterna har ni ju sett bilder på förut. Jag hade endast ett par skor som jag kunde trycka ned fötterna i med nöd och näppe ;) De luktade inte hallon på slutet om jag säger så.


Ja, iallafall:
Den 26:e juni flöt på som vanligt och jag hasade runt och väntade på det stora nedsläppet. Jag kommer faktiskt inte ihåg hur vädret var den dagen. Jag tror inte att det var olidligt varmt iallafall och jag vet att det inte regnade. Jag hade tidigare på dagen läckt lite och hade en liten misstanke om att det kunde vara fostervatten men det där är svårt att veta när man är stor som ett hus och knappt hunnit till toaletten ordentligt på typ två-tre månader ;)

Vi satte oss och skulle äta vid 18.30. Grillat med vitlöksås, gottigotti men inte så smart skulle det visa sig sen. Ungefär då fick jag en sammandragning som kändes lite som om det skulle kunna vara något på gång. Jag sa inget till de andra för jag ville se om det skulle komma fler. Det gjorde det och det var ca 10min mellan dem, alltså två stycken fram till 19. Så jag hann äta under tiden som jag smygkollade klockan. Helt kontrollerbara värkar, gick att andas igenom helt ok. Strax före 19 så sa jag till Örjan att vi nog fick börja ta och tänka på att åka iväg.

Jag hade inte speciellt ont men med tanke på hur fort det gått de tidigare gångerna så ville jag inte stanna hemma för länge. Vi flaxade runt lite planlöst några minuter som man ju gör ;) men fick in väskorna vi skulle ha med oss i bilen. Paulina, Amanda och Linus var hemma de med och alla tre gick omkring med ett leende på läpparna som jag minns det. En bild jag har framför mig är när jag står i tvättstugan (skulle hämta en ren BH att ta med) och måste stanna upp för att andas igenom en värk och de står där inne alla tre alldeles tysta och väntar på att jag ska flåsa klart :)

Ja, ut till bilen då och här gjorde vi miss nummer två (nummer ett var att vi inte åkte iväg redan typ flera timmar tidigare eller helt enkelt stannade hemma ;) Jag satte mig i framsätet, big mistake kan jag meddela....

Vi åkte iväg och Örjan ringde upp BB Stockholm eftersom vi inte gjort det hemma. Jag tyckte att det blev kortare mellan värkarna efter det att vi bestämt att åka, alltså ungefär vid 19. Ca 4-5min mellan tror jag det var nu. Medan Örjan pratade med barnmorskan i telefon så började jag misstänka att vi nog hade jäkligt bråttom då jag också tyckte att det blev mer intensitet i dem för varje värk.

Med facit i hand skulle vi redan här ha vänt om och åkt hem igen. För ungefär 10 min senare och strax före vi ska upp på motorvägen hängde jag i det där handtaget som sitter på sidan av biltaket (på insidan alltså) och flåsade som en jäkla galning. Trots det så kände jag att det tryckte på rejält och jag ville inte upp på motorvägen eftersom det var söndag kväll och alla "hemfrånlandetdårar" som inte har semester utan ska jobba på måndagen stockas där varje söndag hela sommaren.

Motorvägen mellan Norrtälje och Åkersberga-avfarten är en sån där med två filer endast vissa sträckor, så det är inte alltid så lätt att köra om.

Så återigen var jag mitt uppe i en förlossning som gått från noll till hundra på knappt någon tid alls. Vi hade tidigare pratat om att eventuellt föda hemma men Örjan var inte så pigg på det. Jag trodde inte heller att det skulle gå lika fort igen eftersom det gått så lång tid sedan Amanda föddes. Så att åka in så fort jag hade riktiga värkar trodde vi skulle funka. Det tycker jag att vi gjorde också. Iofs inte efter en värk, men efter tre eller fyra stycken var vi faktiskt iväg.

Örjan körde in på en busshållplats precis före påfarten efter det att jag stönat fram ett -Det går inte, vi kommer aldrig hinna in. Han ringde upp barnmorskan igen eller om han redan har ringt innan vi stannade och denna gång så fanns hon i luren hela tiden. Bm; Britta med lovikavantarna (ska berätta sen) beställde en ambulans redan då fick vi reda på sen.

Örjan, som förresten var helt fantastisk hela tiden, försökte enligt Brittas instruktioner få mig ur framsätet för att jag skulle kunna sätta/lägga mig i baksätet istället. Det gick inte, jag hade inga pauser mellan värkarna alls kändes det som och han fick inte peta på mig ens.

Jag grät vid det här laget både av ilska, smärta och uppgivenhet. Jag kände mig rent ut sagt så jävla förbannad för att vi åkt hemifrån och att jag nu skulle tvingas föda i bilhelvetet vid en jävla busshållplats. Till råga på allt så åkte en 676:a full med folk precis förbi oss och där satt jag med ena benet utanför bilen och resten av kroppen inne i densamma som i ett jäkla skruvstäd och kom ingenstans medan folk glodde..typ...kändes det som....

När det inte gick att rubba mig ur fläcken så skulle han försöka få av mig byxorna eftersom Britta sagt att han måste ta emot barnet som nog snart kommer. Han jobbade lugnt och metodiskt trots att han inte fick speciellt mycket stöd från min sida. Stackars...

Jag vrålade att nej för faan, rör mig inte. Jag svor så mycket under denna förlossning så jag nästan skäms faktiskt. Jag fattade ju att det inte var långt kvar innan krystvärkarna skulle börja och att jag på något vänster eller höger eller vilken riktning som helst MÅSTE ur bilen eftersom ingen stackars bebis kunde komma fram ur mig som jag satt. Örjan hade också försökt att fälla sätet bakåt men fått sig en sån åthutning att jag knappast tror han skulle våga prova igen ;) Hade jag inte haft så förbannat ont hade jag nog skrattat åt eländet....kanske...

Ok, Örjan lyckades iallafall baxa tillbaka mitt ena ben (som vi med stor möda fått ut) in i bilen igen och lirka av mig byxorna ned till fotknölarna där det tog tvärstopp igen. Hur jag än försökte kunde jag inte lyfta på fötterna och Örjan fick under inga omständigheter hjälpa till. Ordet nej användes väldigt frekvent blandat med en himlans massa svordomar som sagt.

Sen lugnade det ner sig med värkarna och jag misstänkte att det var lugnet före själva framfödandet som kommit. Inget jippie över det alls, jag ville HEM och föda i lugn o ro typ......Skönt med en paus ändå....

Nu kom ambulansen och vi blev båda förvånade över hur snabbt det gick :) Ambulanstjejen som jag tror hette Jeanette kom med det briljanta förslaget att vi klipper sönder byxorna så jag skulle slippa lyfta på fötterna mer än nödvändigt. Världens smartaste person ever var min åsikt om henne just då.

Med hjälp av tre personer kom jag till slut ur bilen och upp på en bår istället. Ambulanskillen, som jag inte kommer ihåg namnet på, förlåt, höll en filt kring mig. Tack för det! De tyckte att vi skulle satsa på att hinna in till BB och jag höll med. In i ambulansen kom vi och nu dök ett problem upp som jag inte reflekterat alls över tidigare. Hjälp, tänk om Örjan inte hinner in tills bebisen kommer. Han fick ju inte följa med ambulansen utan skulle köra vår bil efter.

Den resan var inte den bekvämaste jag upplevt kan jag ju säga. Att halvligga på en bår i en ambulans som kör jäkligt fort och rätt ofta över de där brrrrrr-ränderna ni vet, flåsandes som en hel trombonorkester (med vitlöksandedräkt dessutom, jäkla sås) för att försöka parera krystvärkarna var inte speciellt kul.
Allt jag hade i huvudet var...inte föda nu, inte föda nu, vänta på Ö, vänta på Ö osv. Jag minns att jag tänkte på att ambulanskillen kanske kunde sakta ned lite, det gick jädrans fort alltså, det var ju inte så att jag drabbats av en hjärtinfarkt eller så. Lite surrealistisk känsla med blåljus och sirener var det allt.


När vi kom fram så var bm Britta där och mötte upp. Med sig hade hon ett par personer till, bla en jättegullig barnsköterska som hette Britt-marie. Britta ville vänta i ambulansen till jag fått en krystvärk till för att se om bebis var på väg ut pronto eller om vi skulle hinna upp. Jag hade ju kunnat berätta för henne att huvudet syntes men att upp skulle vi hinna ;) men hon ville se själv hur mycket.

Ingången till BB har btw en rullstolsramp som INTE är slät utan guppig som attan. Inte skönt!

Upp i hissen och in i ett rum. Jag beklagade mig över vitlöksdoften från mig, bad ambulanstjejen ta av mig "äckelskorna", tror faktiskt att jag kallade dem just det, och flåsade som en dåre. Kom faktiskt ändå över till sängen ganska smidigt. Eller ja, det var kanske en överdrift men i sängen hamnade jag, ståendes på knä lutad mot ryggstödet. Jösses vilken lättnad!

Ville fortfarande inte pressa på riktigt, ville vänta på Ö. Britta sade att vi inte kunde vänta på honom, för nu måste bebisen ut, både för min och hennes skull. Hon hann inte fästa nåt CTG men höll dosan mot min mage. Bebis mådde bara bra iallafall, det hann jag uppfatta. Vid nästa krystvärk pressade jag på men höll emot lite ändå. Tror det var en kombination av smärtan och förtvivlan över att inte Ö skulle få vara med när hans andra barn föddes.

Medan jag står där och väntar på nästa krystvärk så hinner jag tänka lite. Rummet är fullt med folk, ambulanstjejen och killen är kvar, barmorskan, barnsköterskan och en till som jag inte vet varför är där, alla är knäpptysta. Där kan ha varit fler också, jag såg inte så noga. Det kändes som om hela rummet var fullt med folk.

Jag står vänd från alla dessa människor jag inte känner med min 107 kilos rumpa blottad i hela sin prakt och med ansiktet nedpressat i en kudde. Det trodde jag ju inte när jag vaknade imorse direkt hinner jag tänka.

Värken kom, jag tog i och pressade på och i samma ögonblick som min tredje och Örjans första dotter damp ned i madrassen så utbröt ett som jag upplevde det, jubel från människorna i rummet och jag hörde någon säga att här kommer pappa också. Ambulanstjejen gratulerade och klappade om mig från min högra sida samtidigt som Örjan kommer fram till min vänstra. Den lättnaden..phuuuu.. jag blev så himla glad att se honom så jag kan inte riktigt beskriva det. Nu grät jag igen men av lättnad och lycka istället. Bättre så!

Jag fick komma runt på rygg och världens finaste bebis lades på mitt bröst. Rummet tömdes på nästan allt folk och lugnet lade sig.

Britta började knappa på datorn och berättar att jag var i förlossningsrummet i ungefär en minut innan Thea föddes fram och jag får inte riktigt ihop det med tiden, varken nu eller då. Det var en väldigt lång minut för mig. Inte i jobbighet alltså men upplevelsemässigt.


Jag märker när jag läser igenom texten att den är lite ostrukturerad och virrig. Det beror nog på att jag inte bearbetat klart händelsen riktigt. Det var inte någon panik eller katastrof på något sätt alls men jag känner fortfarande att jag skulle valt att stanna hemma istället. Då hade Thea varit född inom en timme och jag hade inte behövt haft ont så länge. Jag hade kunnat koncentrera mig på att aktivt föda fram min dotter istället för att aktivt med all den styrka jag bara kunde uppbringa försöka förhindra att hon skulle födas innan vi var inne på BB.

Så det kan jag lova, att om jag mot all förmodan skulle få den stora förmånen att föda fler barn i detta livet, då blir det definitivt en hemmaförlossning. Lugnare så!


Men alla runt omkring var helt fantastiska och den som var min stora trygghet hela tiden var Ö som lugnt och metodiskt fixade så gott han kunde. Dessutom så hann han ju in precis i tid :) Det viktigaste av allt är ju att Thea mådde bra hela tiden. Efteråt har jag ibland tänkt tankar som handlat om hur det blivit om hon inte mått bra. Tänk om hon behövt komma ut direkt och jag flåsat på som en blådåre för att förhala det hela. Hur hade det blivit då? Sen släpper jag det, för det går inte att hålla på så. Men man blir så hudlös av att bli mamma....


Just det, lovikavantarna skulle jag ju berätta om. Jo det var så att när vi var på föreläsning på DS så var det Britta som höll i den. Då berättade hon om sina egna tre förlossningar. Vid den tredje förlossningen hade hennes man plockat fram ett par lovikavantar när det var dags för henne att krysta för att försöka undvika vassa naglar nedborrade i händerna ;) Hon kontrade med att slänga vantarna i väggen hahaha! Så när Britta kom för att ta emot mig nere vid ambulansen så utbrast jag lättat att -ohhh det är ju du med lovikavantarna...Det kändes tryggt på nåt vis:)

Så nu är hon här vår älskade trollunge och jag är upp över öronen förälskad. Nu ska jag gå och snusa lite i bebisnacken och tacka min lyckliga stjärna för att just hon kom till just mig...

Kram mamma P.

4 kommentarer:

Viveka på Humlebacken sa...

Då sitter man här med tprar i ögonen igen... Vilken otrolig berättelse.. Jag tror att det är ett bra sätt att bearbeta den på, att skriva ner alltihop. Varje liten detalj. Och så läsa och skriva om, och så fråga de andra om det du inte fattar...
kram på dig, snusa lite bebis för mig också..

Anonym sa...

Oj vilken turboföderska du är! Hoppas jag är lika duktig den dagen jag föder barn.

Hälsningar
Sigrid

Maria sa...

Vad roligt det är att få läsa om dina förlossningar. Du har verkligen varit med om speciella sådana.

Jättekul läsning och du berättar dem så bra!

Säger som Viveka...snusa lite bebbe från mig med:) Finns inget härligare.

Kram

Maria

Storasyster Paulina sa...

Älskade lillasyster <3